EN FRAMTID I ANTIOKIAS PATRIARKAT

Detta är ett utdrag ur ett brev som provinsledningen riktar till alla i vår provins.

Kristus är uppstånden!

 

Vår provins hör till det serbisk-ortodoxa stiftet av Britannien och Skandinavien med Dositej Motika som vår biskop. Vi har arbetat så i många år och har mycket gott att tacka det serbiska stiftet för. Våra mål ser dock lite olika ut. Det serbiska stiftets uppgift är att samla och främja det serbiska folkets tro och kultur, och har en viktig mission för att åter integrera alla serber i diasporan med sina rötter i den ortodoxa kyrkan.

 

Våra församlingars uppgift är att erbjuda alla i vårt land att ta del av den heliga Ortodoxa tron. Två viktiga uppdrag,

men skillnaden gör att vi arbetar åt olika håll, även om våra relationer med de serbiska församlingarna är mycket goda.

 

Låt oss säga att vi kunde gå in i en gemenska där  många ortodoxa traditioner kan mötas och och där samtidigt kyrkans Tradition skall bevaras, och där vi och vår svenska gudstjänsttradition accepteras och ses som en tillgång, hur vore det?

 

En sådan möjlighet har öppnats genom de tiotusentals ortodoxa kristna från Syrien och Libanon som kommit till Sverige och som tillhör det urgamla apostoliska patriarkatet Antiokia.  Detta är ett vitalt och mångnationellt patriarkat, grundat av apostlarna Petrus och Paulus, och med en lång lista över helgon och kyrkofäder genom historien. De har arabiska som modersmål och är den ortodoxa kristna befolkning som alltid bott i Levanten, dvs vid Medelhavets östra kust: Syrien, Libanon, Israel, osv. 

Deras del av världen hyser många slags folk och de är vana att hantera mångfalden, vilket ju kommer väl till pass i dagens Sverige.

 

Antiokias patriarkat utmärker sig med att ha ett aktivt församlingsarbete, inte minst med ungdomar, och har välkomnat nya skaror av medlemmar från alla traditioner och bakgrunder. I diasporan utgör konvertiterna mer än en fjärdedel av medlemstalet! De har också ett starkt, medvetet, och ekumeniskt engagemang, som man ser som en naturlig konsekvens av den ortodoxa traditionen, utan att göra avkall på den ortodoxa tron.

 

Antiokias grekisk-ortodoxa patriarkat, som det heter, är alltså samma kyrka som vi hör till redan nu.

Vi skulle varken byta eller bryta kyrkogemenskap utan vi skulle byta arbetssätt, genom att byta jurisdiktion. Dessa arbetssätt kan nu bli flera, kontakterna vidare, inspirationen större och närvaron runt om i Sverige avsevärt förstärkt. Församlingarna bevarar sin identitet och sin gudstjänsttradition, samverkar och stöder varandra, samt utforskar möjligheter att tillsammans agera med större kraft. Detta erbjuder oss en möjlighet, som, om vi sköter detta rätt, kan få oss att växa tillsammans med andra som också behöver utvecklas.  

 

DET NYA STIFTET

Medlemmarna i det nya stiftet ser positivt på det svenska samhället, som har gett dem en ny chans och en ny möjlighet att fortsätta existera och utvecklas. De vill vara en del av Sveriges framtid, med en stark vilja att ta del av en svensk kultur, men behålla sin ortodoxa tro. De vill ha vår hjälp att vara svenskar, och här i Sverige bevara den ortodoxa traditionen, och föra den vidare. Ca 80% av ett beräknat antal av ca 10 000 betjänade i det nya stiftet talar svenska eller annat skandinaviskt språk.

 

Arkimandrit Jean Mansour  har därför fått patriarkatets uppdrag att etablera ett stift för norra Europa, och har bett fader Misha Jakšić, vår provinsföreståndare, att hjälpa till. Arkimandrit Jean har själv lärt sig såväl svenska som engelska när han kom till Sverige för att bättre kunna betjäna de troende. Hans modersmål är franska och arabiska, och han talar också grekiska sedan sin tid i Grekland. Arkimandrit Jean är även föreståndare för det bysantinska seminariet på Sankt Ignatios där nya präster, diakoner och ledare inom kyrkan utbildas och formeras.

 

Här i Sverige vill han bygga en mångnationell och flerspråkig gemenskap, men med svenska som administrativt språk, vid sidan om patriarkatets språk som är arabiska. Han vill skapa en kyrka som inkluderar folket i styrande organ, med ett stiftsmöte öppet för alla, en stiftsstyrelse med en bred representation, och bärande funktioner i stiftet som inte bara inkluderar prästerskapet. Samtidigt är han tydlig med att han vill att kyrkan skall vara en röst för de som törstar efter ett andligt liv. Stiftet skall byggas på tre grundvalar: spiritualitet, utbildning och organisation. Utan organisation blir stiftet den starkes lag, och utan utbildning förlorar vi traditionen, men utan spiritualitet förlorar vi syftet.

 

Detta faller väl in med vår målsättning där vi behöver en större gemenskap, för att fördjupa vår apostoliska och ortodoxa identitet – vi som kommit ”från alla tungomål, stammar och folk”  till Guds heliga kyrka – genom utbildning, strukturerad gemenskap och bön, som vi saknar kapacitet att själva kunna genomföra. Genom det nya stiftet får vi möjlighet att upprätta en lokal kyrka, på ett och samma ställe.

 

Detta är en gåva från Herren till oss - och en gåva vi kan ge Herren!